Header

Juste, som den koffeinmissbrukare man är, samt kaffefantast, så kan jag ju inte glömma att nämna Gabbes superkaffe, som han bjöd på tidigare i veckan. Han har även massor av kunskap från espresso house förövrigt. Jag kommer ej ihåg hans secret, men jag lovar att det var något av det godase jag någonsin druckit. Mandas kaffe är bra, men detta slog tyvärr hennes lyxkaffe.

Likes

Comments

1% av alla färgtäckta väggar, kommer säkerligen showwa fler pix, sånivet.

Likes

Comments

Dita tog mig till ett övergivet industriområde, där hans nyblivna bff hängde. Var trevligt och gör en själv hype på att bemästra sprayfärg c:

Likes

Comments

Sliten som en ostbåge och bristen på sömn är enorm. Lider med Dita som har det värre än mig. Undrar dock när orken att jobba tar slut pga konstant låg energinivå. 8h om dagen gör en deppig, bara att inse, fatta det någon jävla gång. Sure, hitta ett trivsamt jobb där timmarna går fort, men du kommer alltid veta att det är 8h av din vakna tid. 8h du kunde gjort så mycket annat på. Varför ska andra anse vad jag ska prioritera min vakna tid för? Varför har någon annan bara bestämt att jag SKA jobba 8 h för att ha råd? Jag bor i ett rikt land, vi kan gå ner till 6h, som dessutom är mer naturligt i den mänskliga faktorn. Men den har väl ingen betydelse när man ska bete sig som en robot.

Likes

Comments

Att jag det tog mig 3h från vällingby - tälje o inte 1,5 var ju lagom kul. Att jag däckar efter 00.00 och sedan vaknade 04.45 o bah "here we go again" gör mig till någon form av superhjälte. Hur fan orkar jag ens, oh wait är det nu jag ska skriva något kliché som "kärleken är starkast" eller "kärlek övervinner allt" ? För han är ju enda anledningen till varför man ens öppnar ögonen. Åh kolla, jag fick inlägget att bli cheesy ändå ^^ Skyller på sömnbrist

Likes

Comments

Två meningar från min moder o min fader flög förbi hjärnans tankeprocess, under gårdagens busstänkande. Jag satt i tänkte på hur socialt handikappad jag är och hur det kommer sig, att jag på senare år fått lära mig dom typiska fraserna, som man använder för att småprata. Småprat har alltid varit stelt för mig och luren har räddat mig i många situationer. Men tankarna flög iväg till hur mor o far uppfostrat mig.
Mamma, som ofta var en lejonmamma som inte lät någon jävlas med sina ungar, drog hela lasset och fixade ALLT. Men tillslut brister den glada fasaden, ofta runt hennes födelsedag, då hon bara släppte allt och undrade om någon någonsin tänkte på henne. De gjorde vi alla, men vi var så upptagna av att bli curlade och bortskämda av henne att vi tog det för givet. Fyfan vad hemskt. Skäms än idag.
Pappa därimot, han ville veta allt om mig o bror. Allt han missat ville ha ta igen på rekordtid. Samt att hans sociala sida kunde spåra över till något ytterst irrelevant för små barn. Till slut svarade man skol o kompisfrågorna på automatik och nickade när han berättade något som hänt. Men tillslut kunde även han vrida på nacken och fråga "undrar inte ni något?" som att vi var obrydda över att byta miljö och målsman och hade noll intresse över de kommande två dagarna. Vilket kanske var sant iofs.
Men de två frågorna, av mina föräldrar, riktade till mina föräldrar, är något jag undrat över. Varför tog jag dom så förgivet och inte gav något tillbaka... Jag vet faktiskt innerst inne varför, för att dom inte lät mig. Jag fick lixom aldrig chansen att ge tillbaka en present, likt en bortskämd unge med 100tals julklappar som inser att den aldrig kommer kunna ge tillbaka o väljer istället att ge upp. Hatar det.

Likes

Comments

  • Twitter
  • Instagram
  • Facebook
  • Snapchat
  • Youtube
  • Spotify
  • Blogkeen
  • Follow me on Nouw