Ett smakprov

16 november 2013 kl. 01:34

"Nu spökar hjärnan igen. På samma sätt som den spökade när jag var 14. När jag var den patetiska tjej som trodde att hon hade det jobbigt. Som trodde att cutta sig i armen var en lösning. Även fast det blev blod i handfatet så såg jag det misslyckande.

Jag duger inte - Jag är värdelös - Jag förtjänar inte dom jag har - Jag är kass - Jag är tråkig - Jag är ointressant - Jag förstår inte varför folk vill vara med mig - Jag förstår inte hur folk kan tycka om mig - Jag har inget att erbjuda - Jag vägrar tycka om mig själv - Jag vägrar inse att jag inte är ful

Min hjärna kommer alltid tycka det. Även fast jag påstår till andra att mitt självförtroende växt, så vet jag inte om jag står på samma ruta eller om jag bara tagit ett pyttesteg framåt. Menar att när jag försöker förklara för andra, att mitt självförtroende suger, så säger jag: Jag hade så dåligt självförtroende, att jag aldrig var rädd för att smyga ut på kvällarna, aldrig rädd för att bli våldtagen, för att jag tyckte att jag inte dög. Att jag inte var tillräckligt snygg nog för att bli våldtagen. Vem fan tänkte så? Jo en trasig 14årig tänkte så. Idag är jag dock 17 och kan bli förvånad, när jag ser mej själv i offentliga reflektioner(speglar & fönster), och jag tycker att jag inte ser ut som stryk? Direkt när jag tänker "shit jag är ju inte så ful som jag tror" så kommer alla bortförklaringar. Som berättar att det jag sett är inte sant. Att jag borde förneka den komplimang jag gett mig själv och inse att jag är ful som den värdelösa människa jag är.

Varför sitter jag och skriver detta? Jag har ingen jag vågar vända mig till. För att jag inte vill att någon annan ska tycka synd om mig. Jag vill inte att mina tankar ska vara en börda för någon annan. Ingen ska behöva tänka på mig på det sättet. Ändå väljer jag att skriva skiten på internet. Hur dum kan man bli?"

Gillar

Kommentarer